karinafkalmar

Kollade jag lite på Annies bilddagbok. Det är en skatt kan jag tala om! Herregud vilka bilder det finns. Både finns både fina bilder och mindre smickrande. Haha men det är det som är kul tycker jag. Det är ju livet.

Här hittade jag en bild för nästan exakt 2 år sen.

Det roliga med den bilden är att jag dagen innan hade varit ute, det var en kväll full av vin och dans, vilket innebär att jag var rätt seg dagen efter. Vi var på Annies brors vernissage på konstmuséet. Jättefint var det och efter vernissagen när jag och Annie sitter och pratar om mitt nytonade hår (katastrof! Aldrig mer kastanjebrunt eller 45+frilla!) ser vi hur det börjar dukas upp snittar i ett rum en bit ifrån. Våra smaklökar drar ihop sig och vi är inte sena med att stega in i rummet där ett bord står uppdukat med himmelska snittar. Nu ska påpekas att inte frukost hade hunnit inmundigas från min sida i alla fall och är man bakis gör man ibland allt för en liten munsbit haha.

Efter lite trängsel bland de alla påbörjar jag en konversation med en dam vid min sida

- Vad är detta för spännande snittar??

- Det är någon typ av pesto med parmaskinka tror jag, svarar damen lite stelt.

Trist humör hon är på tänker jag och jag och Annie lassar på snittar på vars en papptallrik och skäms lite båda två då alla där inne ser ganska uppklädda och bevandrade ut inom konst.

Väl ute är vi glad som två 3 åringar på kalas och mumsar i oss snittarna och visar stolt upp de för Annies familj. Efter några minuter kommer Annies mamma fram till oss efter att ha försök plocka på sig några snittar hon med.

- Snittarna var tydligen bara till konstnärerna och aktiva människor inom muséet.

- Ojdå säger vi med de övriga besökarnas sneglande och suktande blickar...och vi sväljer vår vardera sista snitt med lite skam i kroppen. 

Så kan det gå! Men kul var det. Ibland är det skönt när man tar sig själv på lite för stort allvar.

God kväll!